Jag vaknar varje morgon och intalar mig själv att fortsätta existera, för andras skull. Jag lever inte, jag existerar bara. Jag letar efter saker att älska, saker som gör livet värt att leva och följer serier för att komma bort. Pengarna tar slut på ångestdämpande saker, som cigaretter och jag gör allt för att tvinga på ett leende, en dans till the beatles från den sprakande lp-spelaren, en blommig klänning att snurra runt i. Allt är på låtsas, men någonstans känns det som att det ska bli på riktigt någon gång, att jag ska slippa tvinga dit allting. Tvinga dit dansen, leendet och sjungandet.

Patrick Wolf tar upp en stor del av mitt liv, hela väggen är nästan täckt med bilder på den vackra varelsen. Världen förtjänar inte honom. Han är mitt beroende, min förebild. Om han kan ta sig igenom allt elände, så kanske jag också kan det. Det kanske inte alls är helt omöjligt att må bra, på riktigt.

Jag orkar inte skriva om mina känslor just nu.

Vargar, löv, te, enhörningar, kontaktperson, färger, filmer, inlagd, kakor, mjölk, fukt, cigaretter, samtal, depression, skratt, ensamhet, blått hår, längtan, Patrick Wolf, höst, piggelin, tumblr, skins, rött hår, Harry Potter, ärr, sömnlösa nätter, skolångest, trötthet, självskada, halsdukar, stickade tröjor, panik, gråt, dödslängtan, självhat, tomhet, avundsjuk, svartsjuk, illamående, såpbubblor, gröna korridorer, sjukhus lukt, blåvita kläder, sockor, vattenpölar, pastell, döden, rädd, fotografier, randigt, hat, regnbågar, nervositet, rastlöshet, glitter, fyr, regn.



You must come, come to joy, turn your head to the sun. It's down to you, you can shine, you can shake all the sorrow from your palm. It's down to you if you dare to come to joy.

20 Oktober 2011
23:38

Ännu en sådan dag då man bara vill sjunka igenom jorden. Försvinna. Det är första dygnet jag bor hos pappa efter hans usa resa. Jag trodde att jag hade saknat att bo här, men det hade jag inte. Vi kan inte ha en konversation utan att det blir bråk. Vi förstår inte varandra längre.
Jag skäms så att det känns i hjärtat och jag känner mig illa till mods. Pappa får mig att känna mig värdelös, men jag tror inte att han gör det med avsikt. Mamma får mig att känna att jag kanske inte är så värdelös trots allt.
När jag låser in mig på rummet så tänker jag bara på allting som jag har misslyckats med. Tårarna rinner okontrollerat och jag kan knappt andas. Just den stunden vill jag inget annat än att dö. Somna in, och mitt liv blir blott en historia. Under all gråt och självhat så tar jag upp kameran och börjar fota. Fotar allt jag ser och bilderna reflekterar känslan inom mig. Efter ett tag så kan jag nästan le igen.
Jag läser inga böcker om hur man blir en bra fotograf, jag följer inga fotoregler eller tar reda på hur man redigerar de perfekta bilderna i photoshop. Jag vill inte bli en bra fotograf eller en person som redigerar perfekt. Jag vill bara få mina känslor på bild. Jag vill bli ett levande konstverk som andra människor kan inspireras av.

Alla liksom.... Fortsätter sina liv utan mig. Men det är skönt, det är precis så det ska vara.
Jag ska vara den där ensamma tjejen som inte pratar så mycket. Som röker under stjärnhimlen och fantiserar om ett annat liv långt bort härifrån. Jag har kämpat som satan med att få bort den där djävla stämpeln, och halvvägs blev jag rädd. Jag hade blivit någon annan. Stämpeln satt inte på mig, det var jag som var stämpeln.

himlen är blå det är det enda jag förstår.






Min Tumblr

Jag längtar hem. Ibland. Jag längtar efter att få vara ifred (inte ensam) och jag längtar efter att få ligga i min säng pch stirra upp i taket som är fullt av Kentsvalor.
Men jag är trygg här, flera tusen mil ifrån det kalla tysta landet och det kalla tysta kaoset.
Jag har börjat umgås med många nya människor. Hela mitt liv har kastats om.
Den här resan är inte bara en resa. Det är en resa tillbaka till mig själv.

Jag tänker nästan aldrig längre. Det är bra, för att det gör ont att tänka. (Jag har inte gråtit på tre veckor.)
Livet är så enkelt här, för att jag kan just det: LEVA. Jag kan skratta utan att vilja gråta och jag kan andas utan att vilja sluta.

21:19
Jag saknar Were the action is, och jag saknar Göteborg. Ta mig tillbaka, nu tack.
(Den 22:a Juni var jag på Foo Fighters med Biffy Clyro och Band Of Horses som förband. Hade nästan glömt bort det. Haha.)

22:10
Jag skrattar och gråter om vart annat. Ibland så skrattar jag för att jag är så patetisk eller för någon rolig bild. Just nu så gråter jag för att jag gillar någon som inte gillar mig tillbaka och för att jag vill vara en kille. Jag vill vara en kille så mycket så att det liksom gör ont i hela kroppen. Det kanske inte alltid märks då jag älskar klänningar och högklackade skor, men innerst inne så känns det bara fel. Allting känns fel.

(Det gör knappt ont när jag ser dig med någon annan längre.)

Kanske vore det skönt att försvinna i fem veckor och två dagar?

''Why do you smoke so damn fast?'' I asked.
She looked at me and smiled widely, and such a wide smile on her narrow face might have looked goofy were it not for the unimpeachably elegent green in here eyes. She smiled with all the delight of a kid on Christmas morning and said, ''Ya'll smoke to enjoy it. I smoke to die.''

Flyr från mig själv.
Klarar inte av att vara ensam längre.
Hoppas på att få se Håkan snart igen så att jag bara kan få vara lycklig igen. Jag har förresten klippt av mig håret och jag är rädd för att andra inte ska tycka om det. Jag måste sluta bry mig om vad alla tycker.
Jag fick en lång kommentar av någon som kallade sig för ''M?'' och jag blev alldeles tårögd. TACK. TACK SÅ HEMSKT MYCKET. Du förstår nog inte hur glad jag blev, och jag hoppas att jag får veta vem du är.

17 April:
Vi köade i ungefär tio timmar, när vi köade så träffade vi jättetrevligt folk. Vi hamnade längst fram och rörde vid Håkan.

Alla skriver långa textrader om hur det var på Håkan, men jag är alldeles tom. Det finns inga ord som kan beskriva den där känslan. Den där lyckan när man får ögonkontakt med Håkan någon sekund när man vinkar och han vinkar tillbaka.
Håkan är så fin så att det gör ont i mig. Han är så fin på alla sätt, och de som inte tycker om Håkan förstår ingenting.

''Jag var i den blå horisonten mellan himmel och jord. Dagarna var oföränderliga och varje natt drömde jag samma dröm. Lukten av fuktig jord. Skriken ingen hörde. Ljudet av mitt hjärta som slog som en hammare mot tyg och jag hörde de kalla på mig, rösterna från de döda. Jag ville följa dem för att hitta en väg ut men jag skulle alltid komma tillbaka till samma dörr. Och jag var rädd. Jag visste att om jag gick in där skulle jag aldrig komma ut.''

| : Det var bland det finaste som någonsin hänt mig.
I väntan på Håkan Hellström så fylldes mina lungor med rök och halsen med varmt kaffe som sedan blev kallt. När vi släpptes in och hamnade längst fram vid kravallstaketet så kunde jag känna lyckan komma krypandes längs ryggraden.

|| : Konserten var. Magisk. Jag ville bara stanna tiden, just då, och bara låta det vara så för alltid. När Håkan spelade För sent för edelweiss så bröt jag ihop. Som tur var, så hade jag världens bästa vän som kunde trösta, och bara hålla om.









||| : Lyckan spred sig som en löpande eld när jag förstod att vi hade fångat trumpinnen.



|||| : När vi hade tagit farväl så gick jag ut och brann upp i den kalla natten längs Örebros gator med tinnitus i hjärtat och ett leende på läpparna. (Är det så här lycka känns?)

 

 (Blåmärken på knäna och bröstkorgen värker starkt, fast den här gången hoppas jag inte på hjärtinfarkt)

 

 

 

 

 

 

 

19 FEBRUARI 2011:
Jag är hemma från Falun nu, och i morgon så åker jag till Örebro.
Jag grät när jag kom hem igen, jag orkar inte med någonting, allting jag rör vid blir fel, allting jag gör blir fel. Jag känner mig patetisk och löjligt svag som gråter för minsta lilla ting.
Jag vill tillbaka till Falun så mycket så att det gör ont i hela kroppen, första dagen i Falun var ganska jobbig, men när man väl kom in i det så hade jag så himla roligt och trevligt. Jag skrattade tills magen värkte och vi skrek och sprang runt i korridorer, men nu, nu när jag är tillbaka igen så känns allting hemskt. Jag har kommit tillbaka till alla ig:n, besvikna blickar och sömnlösa nätter.

(Jag vill bara fly från mig själv och skära bort min otillräcklighet.)

Men nu ska ni få ta del av min Falun resa.

När jag tänker och kommer på något fint så har jag redan glömt bort det när jag sitter med skrivboken i knät och den blåa plast bläckpennan i handen. Pyttsan.

Hjärtat är tomt, hjärnan är tom.

9 Mars 22:15
Jag slutade skolan punktligt klockan 14:00, som varje onsdag med andra ord. Jag satt bredvid mitt sällskap på bussen och fann mig själv sittandes med en choklad i handen. Vad gör jag? Jag som skulle sluta äta godsaker! Men det är så himla svårt att tacka nej när man blir bjuden. När jag kom hem så skyndade jag mig med att slå på datorn för att jag så gärna ville lyssna på The Tough Alliance med låten This Neo Violence. När jag pressade fingret på On knappen så kom pappa hem. Jag var hemskt irriterad då. Vi satte oss i bilen, och där satt redan mamma. Vi skulle till skolan för att ha möte med min lärare. Jag hoppades innerligt att inte ***** och *** var där. Var dem där då? Ja, såklart. Jag stod där och skämdes ihjäl. Jag ville bara försvinna, liksom förvandlas till tunn aska och låta vinden ta med mig samtidigt som jag försökte komma på hur jag skulle byta skola på bästa möjliga sätt. Mötet, eller ja, återgärdsprogrammet, som de tydligen kallar det, gick inte så djävla bra. Det enda positiva de sade var att Esbjörn tyckte att min stol/pall var bland dem bästa. Jag log inombords, för visst blev jag glad!
Resten av mötet bestod bara av IG varningar hit och dit och att jag inte har varit på någon idrottslektion under hela terminen. Det var jobbigt när mamma frågade när alla OMproven var.
Jag svarade inte på tilltal och jag lyssnade knappt. För det mesta stirrade jag på dörren, grät och skrattade hysteriskt utan att ens veta varför.
De sårade mig när de sa att jag inte ens försökte. För det gör jag. (Om de bara visste.)
Alla känslor exploderade inom mig och jag försökte att inte bryta ihop. Pappa var sur och hotade med att spärra mitt simkort och förbjuda mig från att gå på Håkan Hellström. När jag kom hem så kastade jag mig i sängen och grät ett litet tag, jag samlade mig sedan och gick ut.
Jag kurade ihop mig och tände cigaretten. När jag tog det där djupa halsblosset så slöt jag ögonen och kände röken fylla mina lungor. Lugnet spred sig i kroppen och alla problem var bara så himla långt borta.
(Och jag vet att det är fel, men det känns så skönt.)